10 intressanta brittiska stridsflygplan som har tagits ur bruk

8: Saunders-Roe SR.A/1 (1947)

Trots att SR.A/1 uppvisade ganska pigga prestanda var Stillahavskriget över när den väl flög, och behovet av ett sådant flygplan fanns inte längre. Dessutom skapade naturligtvis det stora antalet flygfält som byggdes under kriget också många möjligheter för konventionella landbaserade flygplan. Idén om vattenbaserade jetjaktplan dog dock inte ut med detta, och USA skulle senare skapa den mycket snygga, men lika olycksdrabbade Convair F2Y Sea Dart.

7: Saunders-Roe SR.53

Saunders-Roe SR.53 var ett snabbt flygplan, men inte lika snabbt som förändringarna i hotbild och i de politiska besluten om att uppfylla kravet på ett punktförsvarsjaktplan som kunde stiga till 18 288 meters höjd på 2 minuter och 30 sekunder. Bakom detta behov låg oron för hotet från kärnvapenbestyckade sovjetiska bombplan.

SR.53 var ett kompakt flygplan med deltavinge och blanddrift, med en Rolls-Royce Viper jetmotor och en 3636 kg tung de Havilland Spectre-raketmotor. Tanken var att stiga till höjd med hjälp av raketmotorn, accelerera upp till en maxhastighet på Mach 2,2, genomföra en markstyrd genskjutning och sedan återvända till basen med hjälp av jetmotorn.

7: Saunders-Roe SR.53

Flygplanet rapporterades vara behagligt och lätt att flyga. Den andra prototypen gick förlorad i en dödlig olycka i samband med en avbruten start i juni 1958, och programmet avbröts slutligen i juli 1960, efter 56 testflygningar. Den högsta hastighet som uppnåddes under flygutprovningsprogrammet var Mach 1,33 (vissa källor anger Mach 1,45).

Under den sju år långa utvecklingen hade det skett en hel del förändringar inom flygindustrin, vilket innebar att planet blev mer och mer föråldrat.

6: Martin-Baker MB3

MB3 dök upp 1942 och var resultatet av en klok satsning 1939 för att ta fram ett kraftfullt beväpnat jaktflygplan som alternativ till Hawker Typhoon. Det färdiga flygplanet såg imponerande ut, särskilt med de sex 20 millimeterskanonerna.

Trots att den såg bra ut var den ovanligt genomtänkt: en mängd serviceluckor gjorde den mycket lättare att underhålla än sina samtida motsvarigheter, och dess robusta struktur skulle ha gett den god överlevnadsförmåga.

6: Martin-Baker MB3

Det var uppenbarligen lätthanterligt och extremt snabbt. Tyvärr vet vi inte exakt hur snabbt, för mindre än två veckor efter den första flygningen slutade Napier Sabre-motorn att fungera under flygning.

MB3 förstördes i den efterföljande nödlandningen, som dödade testpiloten Valentine Baker (den "Baker" i Martin-Baker). Detta var ett hårt slag för företaget och påverkade konstruktören James Martin (den "Martin" i Martin-Baker) så mycket att han ägnade resten av sin karriär åt att göra flygplanen säkrare genom att utveckla katapultstolar, som Martin-Baker fortsätter att tillverka än i dag.

5: Fairey Delta 3

Experimentflygplanet Fairey Delta 2 var det första flygplanet som flög fortare än 1600 km/h. 1956 slog det världsrekordet i flyghastighet med 1822 km/h. Det var en elegant och enkel konstruktion med deltavingens inneboende fördelar med lågt motstånd i överljudsfart och stor strukturell styrka.

Ett år tidigare hade Storbritanniens flygministerium utfärdat ett anbud på ett överljudsflygplan som skulle kunna genskjuta bombplan med Mach 1,3 på 18 300 meters höjd. Fairey kom med den kraftfulla Delta 3 - ett högpresterande jaktflygplan med toppmodern teknik - och vann upphandlingen.

5: Fairey Delta 3

Blandad framdrivning med jetmotor och raket var nödvändig för att uppfylla de extremt krävande specifikationerna. Jaktflygplanet skulle nå 18 288 meter på ett avstånd av 130 km från basen på 6 minuter, i en hastighet av minst Mach 2. Den maximala stighastigheten skulle ha varit fenomenal.

Flygplanet skulle beväpnas med två gigantiska Red Dean-missiler, en ambitiös ny radarstyrd missil. Tunga, ultrahögpresterande jaktflygplan visade sig dock inte vara populära i väst och Fairey 3 lades ner 1957.

4: Hawker P.1103/P.1121 (aldrig flugit)

Hawker försökte förvandla sin framgångsrika Hunter till ett överljudsflygplan för att vinna det redan nämnda kontraktet. Hunters begränsningar skulle åtgärdas genom en radikal omkonstruktion.

Det nya planet, P.1103, skulle få en helt ny flygkropp och vinge, plats för en radaroperatör, en betydligt kraftfullare motor och missilbeväpning. För att få plats med den nya radarn valde man ett luftintag under nosen.

4: Hawker P.1103/P.1121 (aldrig flugit)

Efter det officiella avvisandet behöll Hawker förtroendet för konstruktionen, och fortsatte utvecklingen på egen bekostnad under beteckningen P.1121. Kraften skulle komma från en ensam de Havilland Gyron-jetmotor och flygplanet skulle beväpnas med Red Top-missiler, raketer och ADEN 30-mm kanoner.

Maxhastigheten beräknades till häpnadsväckande Mach 1,35 vid havsnivå - och till mer rimliga Mach 2,35 på högre höjder. Flygstaben förkastade konstruktionen igen.

3: Martin-Baker MB5 (1942)

Trots kraschen med MB3 1942 var det uppenbart att planet var värt att vidareutveckla. Air Ministry föredrog en mer genomgripande omkonstruktion, vilket resulterade i MB5.

MB5 är en god kandidat till utmärkelsen som det bästa brittiska kolvmotordrivna jaktflygplanet som någonsin flugit, och var välbeväpnat (om än med fyra kanoner), mycket snabbt och lika lätt att underhålla som sin föregångare. Flygprov visade att det var exceptionellt, med en topphastighet på 740 km/h, snabb acceleration och lätthanterligt.

3: Martin-Baker MB5 (1942)

Dess cockpitlayout satte en guldstandard för kolvmotordrivna jaktflygplan. Det enda MB5 saknade var bra tajming. Den flög för första gången bara två veckor före de allierades landstigning i Normandie. Det fanns aldrig något särskilt övertygande skäl att producera den något bättre MB5.

2: Miles M.20 (1940)

M.20 var en genomtänkt konstruktion, smart utformad för att kunna prestera utmärkt och samtidigt vara lätt att producera med minimal fördröjning när nationens behov var som störst. Det visade sig dock att nationens behov aldrig var tillräckligt stora för att M.20 skulle sättas i produktion.

M.20 flögs för första gången bara 65 dagar efter att den beställts av Air Ministry. För att spara på det potentiellt bristfälliga aluminiumet byggdes M 20:s struktur helt i trä.

2: Miles M.20 (1940)

För att bibehålla enkelheten saknade M.20 hydraulik. Den viktbesparing detta gav möjliggjorde en stor intern bränsletank och en ovanligt tung beväpning med 12 kulsprutor samt dubbelt så mycket ammunition som både Hurricane och Spitfire.

M.20 var långsammare än Spitfire men snabbare än Hurricane, och dess räckvidd var ungefär dubbelt så lång. Eftersom M.20 sågs som ett "panikjaktflygplan" ansågs serieproduktion av M.20 onödig.

1: Hawker Siddeley P.1154

I mitten av 1950-talet var det uppenbart att de sovjetiska styrkorna i händelse av krig snabbt skulle slå ut NATOS:s flygbaser. För att NATO:s flygplan skulle kunna gå till motattack skulle de behöva operera från provisoriska, oförberedda landningsbanor.

Flygplan med vertikal start och landning (VTOL) var också attraktiva för många flottor, eftersom de var mycket enklare att landa på hangarfartyg.