Currently reading: Messerschmitt 109 mot Spitfire: Vilken är egentligen bäst?

Messerschmitt 109 mot Spitfire: Vilken är egentligen bäst?

Hur stod de två ikoniska stridsflygplanen från andra världskriget – det brittiska Supermarine Spitfire och det tyska Messerschmitt Bf 109 – i jämförelse med varandra?

Var något av planen påtagligt bättre? Vi undersöker de två utifrån tio viktiga parametrar, grovt begränsade till perioden mellan 1939 och 1941, då dessa flygplan stred mot varandra på nästan lika villkor. Spänn fast säkerhetsbältet:


11: Prestanda

 Prestanda

 

Bf 109, i sina första versioner, ansågs allmänt vara något överlägsen samtida varianter av Spitfire. På låga till medelhöga höjder, där mycket av luftstriderna i början av kriget ägde rum, hade Bf 109 övertaget. Spitfire var dock överlägsen på högre höjder.

Detta berodde främst på att den brittiska Spitfires Rolls-Royce Merlin V12-motor hade en högre kritisk höjd – den höjd vid vilken kompressorn arbetar med full kapacitet – än Bf 109:s Daimler-Benz DB 601 V12. Spitfires fördelar, en snävare svängradie och snabbare svänghastighet, gjorde att den kunde manövrera bättre än Bf 109.

Men Messerschmitt Bf 109 kunde tack vare sin högre stighastighet upprätthålla stigande svängar som Spitfire inte kunde hålla jämna steg med. Detta gav tyska piloter större frihet att gå in i och bryta luftstrider med brittiska jaktplan.


10: Avancerad teknik och Spitfires dödliga brist

 Avancerad teknik och Spitfires dödliga brist

Bf 109 använde flera avancerade tekniker som gav den en fördel. Dess DB 601-motor var utrustad med en automatisk kompressor med variabel hastighet, vilket säkerställde bättre kraftöverföring från motorn. Kompressorn i Bf 109E-3 gav den till exempel en fördel på 200 hk jämfört med Spitfire 1A på låg höjd.

Motorn använde också bränsleinsprutningsteknik, vilket gjorde att flygplanet kunde dyka framåt. Merlins förgasare skulle ha stannat motorn om man försökt göra detta i en Spitfire. Spitfire var därför tvungen att rulla över och dyka, vilket kostade värdefulla sekunder i strid.


10: Avancerad teknik och Spitfires dödliga brist

 Avancerad teknik och Spitfires dödliga brist

Ett annat exempel är de automatiska framkantsslatsarna som hindrade Bf 109 från att stalla vid låga hastigheter eller i svängar med hög G-kraft.

Modellerna Bf 109F-3 och F-4, som introducerades omkring mitten av 1941, var förbättrade versioner av E-modellerna med hjälp av den kraftfullare motorn DB-601E.


9: Räckvidd

 Räckvidd

Stridsräckvidden var jämförbar. Båda modellerna var ursprungligen konstruerade för att försvara flygbaser mot fiendens bombningar, vilket återspeglades i deras räckvidd med intern bränsleförbrukning – 420–680 km för Spitfire I A/B och cirka 660 km för Bf 109E.

Back to top

Bf 109 var den första som tvingades in i en offensiv roll: först som jaktflygplan som skulle ge luftskydd åt den framryckande tyska armén och senare som eskort för Luftwaffes bombplan som attackerade Storbritannien. Den bristande räckvidden visade sig vara ett stort hinder i det andra fallet.


9: Räckvidd

 Räckvidd

En Bf 109 som startade från norra Frankrike hade bara cirka 10 minuters flygtid över London, vilket inte var tillräckligt för att slåss mot RAF:s Spitfires och Hurricanes.

As eskort för bombplan ökade behovet av att flyga på suboptimala höjder och hastigheter ofta bränsleförbrukningen till den grad att 109:orna tvingades återvända till Frankrike innan bombplanen hade nått sina mål.


8: Beväpningsproblem

 Beväpningsproblem

RAF:s ursprungliga krav på två kulsprutor reviderades snart. Man kom fram till att två kulsprutor var otillräckliga för att skjuta ner moderna metallbeklädda jaktplan, och 1935 specificerade RAF att man ville ha åtta kulsprutor på alla nya jaktplan.

Det hävdades också att detta var ett tillfälligt krav, eftersom RAF även ville installera en kanon. Detta var lätt att åstadkomma i Hurricanes tjocka vingar. Men Spitfires tunna, avsmalnande vingar måste överges till förmån för elliptiska vingar för att rymma den ökade beväpningen.


8: Beväpningsproblem

 Beväpningsproblem

Spitfires kulsprutor tenderade att frysa fast i kylan på höga höjder. Inledningsvis leddes avgaserna från motorn in i vingen för att värma upp vapnen. Detta system visade sig vara komplicerat och opålitligt.

Det var först när elektrisk uppvärmning infördes som problemet löstes helt. Att integrera en 20 mm kanon var också en stor utmaning, eftersom remmen som matade patroner till vapnet ofta fastnade.

Back to top

7: 109-kanon

 109-kanon

Efter feedback från piloter från Condorlegionen i spanska inbördeskriget modifierade Messerschmitt också prototyperna av Bf 109 genom att montera en 20 mm kanon mellan motorcylinderbankerna, som sköt genom propellernavet. Vibrationerna från kanonen var dock så kraftiga att den visade sig vara oanvändbar.

Problemet löstes först långt senare under kriget. Under tiden prövades flera alternativ. Bf 109B (bilden) hade ett motorbaserat maskingevär istället för kanonen. Även detta visade sig vara problematiskt.


7: 109-kanon

 109-kanon

Bf 109C hade en omdesignad vinge för att rymma två 7,92 mm kulsprutor, med ammunitionslådor förvarade i flygkroppen. Systemet fungerade bra i tester men klarade inte påfrestningarna under luftstrider. Bf 109D hade fyra vapen – två i nosen och två under vingarna.

Bf 109E-1 hade samma beväpning. E-3-modellerna var dock utrustade med en 20 mm kanon under varje vinge, installerad i två strömlinjeformade utbuktningar tillsammans med en 60-skotts ammunitionsrumma. Slutligen löstes problemen med den motormonterade kanonen i F-4-modellen, som hade en 20 mm kanon som visade sig vara mycket precis.


6: Cockpit

 Cockpit

När det gäller användarvänlighet hade båda konstruktionerna sina fördelar och nackdelar. Spitfires kupolformade cockpit och stora speglar gav piloten utmärkt sikt och förbättrad situationsmedvetenhet. Bf 109:s kantiga cockpit med sin tjocka ram var inte lika bra i detta avseende.

Å andra sidan var Bf 109:s Revi-sikte långt före det tidiga Spitfire-siktet. 109:s motor- och propellerkontroller var också mer automatiserade, vilket minskade pilotens arbetsbelastning.


6: Cockpit

 Cockpit

Å andra sidan gjorde Bf 109:s små dimensioner cockpiten mycket trång. Den era obekväm och begränsade också den kraft som piloterna kunde utöva på reglagen, vilket påverkade flygprestandan. Efterkrigstester utförda av RAF visade att under vissa förhållanden var den kraft som piloterna kunde utöva på Bf 109:s styrspak endast 40 % av den kraft de kunde utöva i Spitfire.

Back to top

I en tid då hydrauliska styrsystem inte fanns tillgängliga var detta en allvarlig brist. Spitfires tvåstegs rodrepeder gjorde det också möjligt för piloten att lyfta fötterna högt under manövrar med hög G-kraft, vilket fördröjde svimningen. Bf 109 hade inga sådana pedaler.


5: Spitfire tar ledningen, och den formidabla F

 Spitfire tar ledningen, och den formidabla F

I stort sett var Bf 109 och Spitfire väl matchade, med sina egna unika styrkor och brister. I början av kriget kunde man hävda att Bf 109 (varianterna E och F) hade övertaget över Spitfire Mk 1A/B och Mk V.

Men ju längre kriget fortsatte, desto tydligare blev Spitfires inneboende mer avancerade konstruktion, samt tillskottet av amerikansk teknik – inklusive kraftfullt 100-oktanigt bränsle, Browning-maskingevär och TR.5043 VHF-radio – som gav den en klar fördel över den enklare och lättare Bf 109, som höll sig kvar ända till slutet.


5: Spitfire tar ledningen, och den formidabla F

 Spitfire tar ledningen, och den formidabla F

Franz Stigler var en Luftwaffe-flygare under andra världskriget, mest känd för en anmärkningsvärd barmhärtig handling. Istället för att skjuta ner ett svårt skadat B-17-bombplan den 20 december 1943 eskorterade han det tillbaka över fiendens territorium, så att besättningen kunde överleva och återvända i säkerhet.

Av de 109 varianterna noterade han: ”Jag föredrog 109F eftersom den flög bra på alla höjder, var lika snabb som de flesta, hade en överlägsen stigförmåga och kunde dyka mycket bra. Framför allt ingav den förtroende hos piloten.”


4: Problem med Bf 109

 Problem med Bf 109

Bf 109 hade också problem med hanteringen, både i luften och på marken. Det mest kritiska problemet var landstället.

Bf 109:s sneda landställ gjorde att flygplanet ofta snurrade plötsligt vid landning, och det kunde få allvarliga skador om ett hjul tappade greppet. På ojämna landningsbanor var detta problem särskilt akut.

Back to top

4: Problem med Bf 109

 Problem med Bf 109

För det andra ville Willy Messerschmitt att flygplanets konstruktion skulle vara så lätt som möjligt. Denna konstruktion saknade dock styrkan att klara hårda landningar. När Bf 109 utrustades med kraftfullare motorer och beväpning blev det tyngre, vilket ledde till ökad vingbelastning och högre landningshastigheter.

Det innebar ytterligare belastning på landningsstället. Resultatet blev att även erfarna piloter ofta kraschade med landningsstället. Bara under 1939 drabbades Bf 109-flottan av 255 landningsolyckor som resulterade i skador på flygplanskroppen. Spitfire, med sitt ”vertikala” landningsställ och tyngre konstruktion, klarade sig mycket bättre.


3: Uppgraderingsbarhet

 Uppgraderingsbarhet

Den föränderliga karaktären hos luftkriget över Europa ledde till en rad uppgraderingsprogram för båda flygplanen. Men Spitfire – med sin större flygkropp och starkare struktur – var bättre lämpad för installation av avancerade motorer, pansar och tyngre beväpning.

Spitfire IX (bilden), som ofta ses som den ultimata utvecklingen av typen, kunde i strid överträffa både Bf 109G och Focke-Wulf Fw 190A. Dess superlativa Merlin 61-motor (driven av 100-oktanigt bränsle från Amerika) gav den en fördel på 110 hk jämfört med DB 605-motorn i Bf 109G vid havsnivå.


3: Uppgraderingsbarhet

 Uppgraderingsbarhet

Men det var på hög höjd som den verkligen kom till sin rätt: på 9 100 meter gav dess tvåstegs kompressor den en betydande fördel på 300 hk jämfört med sin tyska motsvarighet. Dessutom hade den två 20 mm kanoner och fyra 7,7 mm kulsprutor som gav en formidabel slagkraft mot inte bara flygplan utan även markmål.

Bf 109:s enkelhet och låga vikt visade sig vara dess akilleshäl. Att rymma en kraftfullare motor, ökad beväpning, nya radioapparater och pansarplåt i Bf-109 G:s lilla flygkropp var en stor utmaning.

Back to top

2: Bf 109G mot Spitfire Mk IX

 Bf 109G mot Spitfire Mk IX

109:ans lilla motorhuv var otillräcklig för värmeavledning, vilket gjorde DB 605-motorn benägen att överhettas och fatta eld. Dess eldkraft var bara ungefär hälften av Spitfire IX:s: två 7,92 mm kulsprutor monterade i nosen i G-1-varianten (uppgraderade till 13 mm kulsprutor i G-5) och en 20 mm kanon som sköt genom propellernavet.

Med den stadiga viktökningen försämrades Bf-109 G:s (bilden) manövreringsegenskaper. I takt med att vingbelastningen ökade, ökade också kraven på råstyrka för att manövrera kontrollerna. Kapten Eric Brown, en testpilot i den brittiska flottan som utvärderade en erövrad Bf-109G, kommenterade att ”vid en dykning i 640 km/h kändes det som om kontrollerna hade låst sig!”


2: Bf 109G mot Spitfire Mk IX

 Bf 109G mot Spitfire Mk IX

Tillägget av en vatten-metanol-tank – vars innehåll sprutades in i motorn för att ge en kort kraftökning – påverkade tyngdpunkten negativt och gjorde hanteringen oförutsägbar i vissa delar av flygområdet. BF-109G-6, som ofta var utrustad med 20 mm eller 30 mm kanoner under vingarna för att attackera allierade bombplan, visade sig vara så trög i strid att piloterna gav den smeknamnet ”Gunboat”.

Den större och strukturellt starkare Spitfire IX hade inga sådana problem. Den kraftfulla Merlin 61-motorn och den fyrbladiga propellern gjorde att den kunde flyga fortare, svänga snävare och klättra bättre än Bf-109G. Det ”kvantumsprång” i prestanda som Spitfire IX uppnådde jämfört med Bf-109G kunde aldrig uppnås av någon konkurrent.


1: Enkel tillverkning

 Enkel tillverkning

Detta är ett område där Bf 109 är den klara vinnaren. Spitfires komplexa konstruktion i kombination med Supermarines totala brist på erfarenhet av moderna produktionslinjetekniker gjorde Spitfire-produktionen problematisk. Dess elliptiska vinge visade sig vara svår att tillverka. Förseningar i överföringen av kunskap och ritningar till olika underleverantörer bromsade produktionen.

Back to top

De fina toleranser som konstruktörerna krävde – något som den brittiska industrin inte var van vid – ledde till kvalitetsproblem. Företaget drabbades av betydande förseningar i leveransen av den första serien på 310 jaktplan, och RAF övervägde vid ett tillfälle att helt avbeställa ordern. Övergången till produktion av Bf 109 gick däremot mycket smidigt. Det tyska flygministeriet kunde utan större svårigheter sätta igång massproduktion.


1: Enkel tillverkning

 Enkel tillverkning

Denna skillnad är tydlig när man tittar på siffrorna. I januari 1940 tog det 15 000 manteltimmar att bygga en Spitfire 1A och 9 000 timmar att bygga en Bf 109E. År 1942 hade skillnaden bara ökat. Bf 109F behövde bara 4 000 mantimmar för att byggas, medan Spitfire Mk V behövde 13 000.

Bf 109 utmärkte sig som ett sällsynt exempel på tysk ingenjörskonst som var billig, pålitlig, lätt att underhålla och enkel att tillverka – samtidigt som den levererade suveräna prestanda på slagfältet. Det finns en anledning till att mer än 34 000 byggdes trots tyskarnas allvarliga misskötsel av produktionsresurserna på strategisk nivå. Den är än idag det tredje mest producerade flygplanet i världen.

Om du gillade den här artikeln, klicka på Följ-knappen ovan för att se fler liknande artiklar från Autocar

Fotolicens: https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/deed.en

Join our WhatsApp community and be the first to read about the latest news and reviews wowing the car world. Our community is the best, easiest and most direct place to tap into the minds of Autocar, and if you join you’ll also be treated to unique WhatsApp content. You can leave at any time after joining - check our full privacy policy here.

Add a comment…